They told me that the classics never go out of style, but they do... They do. Somehow baby, I never thought that we'd do too.
Det finns som bekant återkomster – och det finns återkomster.
Men okej, mellan varven ska det här föreställa en fotbollsblogg – och någonstans får jag väl motvilligt respektera att aningen fler läsare här är intresserade av Thierry Henrys comeback än ni är av långt mycket viktigare saker.
Och jodå, jag har inga problem med att erkänna att jag själv sveptes iväg av ögonblicket igår, av den patenterade insidan, av det passio...

They told me that the classics never go out of style, but they do... They do. Somehow baby, I never thought that we'd do too.

Det finns som bekant återkomster – och det finns återkomster.

Men okej, mellan varven ska det här föreställa en fotbollsblogg – och någonstans får jag väl motvilligt respektera att aningen fler läsare här är intresserade av Thierry Henrys comeback än ni är av långt mycket viktigare saker.

Och jodå, jag har inga problem med att erkänna att jag själv sveptes iväg av ögonblicket igår, av den patenterade insidan, av det passionerade firandet, av hela den amerikaniserat känslosvallande perfektionen i hela dramaturgin.

Det var ett stort ögonblick, på sitt sätt bland det största som någonsin utspelats på Emirates.

Det var samtidigt ett väldigt nostalgiskt ögonblick – så som återkomster alltid är – vilket ger mig en alldeles utmärkt ursäkt för att vältra mig i fotbollsnostalgi.

Rätt och slätt – de tre bästa återkomsterna i den här sportens historia.

Johan Cruyff återvänder till Ajax
Ingen annan spelare har någonsin betytt lika mycket för en europeisk storklubb som Johan Cruyff har betytt för Ajax. På egen hand gjorde lillpojken från kvarteret Ajax till en bjässe att räkna med på den allra största scenen – och han passade på att revolutionera hela fotbollssporten på samma gång. Sedan flyttade han till Katalonien och gjorde samma sak för FC Barcelona, men efter åtta år återvände den förlorade sonen till Amsterdam en vinterdag, 1981. Benen kanske inte var så kvicka som de en gång varit, men Cruyff hade alltid hävdat att snabbhet var en egenskap som berodde på ifall man hade vett att börja springa i rätt tid. Hans fotboll spelades med hjärnan. Gamla De Meer var fullsatt, och 20 minuter in på matchen demonstrerade Johan Cruyff att hans huvud fortfarande fungerade på en annan nivå än andra spelares. Lobben var perfekt utförd, och framstod som än mer mästerlig i och med att Cruyff knappt ens tycktes titta efter var motståndarmålvakten stod. Själv menade han att det inte behövdes. "Jag kände till att han var skolad Jan Jongbloed, och på så sätt visste jag att han skulle stå långt ut i just den här situationen".

Diego Maradona återvänder till Boca Juniors
Världens bästa spelare och världens mest engagerade supporter i en och samma person – dagen då Diego Maradona kom hem till La Bombonera skulle aldrig bli någon diskret liten ceremoni för de allra närmaste. Någon liten udd hade väl försvunnit i och med att Maradona redan hade spelat ett par säsonger tillbaka i den argentinska ligan med Newell's Old Boys – men öken var färgad, fyrverkerierna synkroniserade och döttrarna inslagna i paket på triumfvagnen. Det här var inte en fotbollsmatch, det var ett skådespel. Det förtar inte den emotionella effekten. Och även om en turistresa av en pensionerad spelare aldrig kan räknas så måste såklart det där besöket i Neapel häromåret också nämnas.

Didier Drogba återvänder till Elfenbenskusten
Jag har hållit mig borta från alla de här vinnare-kommer-tillbaka-till-hembyn-och-visar-upp-bucklan-grejerna – Stanley Cup-fasoner – men det här är ju något helt annat. Under ett fem år långt inbördeskrig hade i stort sett inga ivorianer från landets södra delar satt sin fot i Bouaké, högkvarter för de rebeller som slogs mot regeringsstyrkorna. Men Didier Drogba åkte dit vare sig politiker eller militärer tagit sig. Han tog med sig sitt pris som årets afrikanska spelare och mötte människor som struntade totalt i vilken del av landet han vuxit upp i eller vilken religion han tillhörde. De såg bara ett bevis på vad en ivorian faktiskt kunde uträtta – och för några få månader kändes det faktiskt som att Didier Drogba och hans fotbollssoldater hade stoppat ett krig.

/Erik Niva

Läs på källsidan: blogg.aftonbladet.se