FA cup-helg i antågande, och med klubbar från de lägre divisionerna närmare rampljuset än vanligt är det ett utmärkt tillfälle att återuppliva bloggtemat spelare-från-andra-länder-som-håller-till-längre-ner-i-det-engelska-seriesystemet-och-ger-intryck-av-att-vara-riktigt-jävla-bra-snubbar.
Den första delen kretsade ju kring Brentfords tyske försvarare Marcel Eger – och nu är det läge att uppmärksamma en alldeles fenomenal intervju med Charltons baskiske mittfältare Mikel Alonso.
Ni känner nog till namnet – det är alltså Xabi Alonsos storebror – men...

FA cup-helg i antågande, och med klubbar från de lägre divisionerna närmare rampljuset än vanligt är det ett utmärkt tillfälle att återuppliva bloggtemat spelare-från-andra-länder-som-håller-till-längre-ner-i-det-engelska-seriesystemet-och-ger-intryck-av-att-vara-riktigt-jävla-bra-snubbar.

Den första delen kretsade ju kring Brentfords tyske försvarare Marcel Eger – och nu är det läge att uppmärksamma en alldeles fenomenal intervju med Charltons baskiske mittfältare Mikel Alonso.

Ni känner nog till namnet – det är alltså Xabi Alonsos storebror – men det är värt att ta sig tid att tränga lite djupare lära känna killen. Det blir roligare så, bättre så – och det är dessutom så Mikel Alonso själv resonerar kring sin fotboll numera.

– Sedan jag kom hit har jag intresserat mig för Charltons historia. Det var något jag gjorde på Teneriffa också, eftersom det är viktigt att förstå klubben och fotbollen. Jag gör det för att njuta mer av fotbollen, då jag tror att jag blir lyckligare ifall jag har kunskap om yrket jag utövar. Jag tror att det hjälper mig professionellt att leva mer intensivt med fotbollen. Det är bra att känna till att hela fotbollsvärlden förändrades eftersom en ungrare gjorde en taktisk korrigering en dag för länge sedan, och att vi därför spelar som vi gör idag. Eller att bollen härstammar från hjulet, och att människan först inte hade kompetensen för att tillverka läderbollar, utan istället gjorde något så trevligt som att spela fotboll med huvudena de huggit av sina krigsfiender. Jag har en stående inbjudan till Freemasons Arms, puben där några män slog sig ner för att skriva ner de första fotbollsreglerna.

Alonso fortsätter:
– Här i England finns en känsla för historien som jag tycker är fascinerande. Man kan kalla dem romantiska eller idealistiska – men jag fascineras av den där känslan för historien. Och allt det där känns nog tydligare i de lägre divisionerna än i Premier League idag. Folk är förbannade på hur fotbollen blivit marknadsanpassad och mjölkats ur – men fotboll är fortfarande väldigt viktigt här. Och FA-cupen är fantastisk. I den allra första omgången går det in lag som nästan hade kunnat vara det kompisgäng jag brukar träffas och spela sjumannafotboll med.

Vid sidan av fotbollen håller Mikel Alonso på med sin masterexamen i filosofi (han har redan ett universitetsbetyg i ekonomi). Han skriver sin slutuppsats om relationen mellan 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza och den samtida neuropsykologen Antonio Damasio, om förhållandet mellan begär, känslor och rationalitet. Och han vore inte Mikel Alonso ifall han inte applicerat de studierna på sitt eget fotbollsspelande, funderat kring förhållandet mellan Spinozas syn på den mänskliga friheten och fotbollsspelares tendens att behöva en auktoritär ledare.

– Jag håller med om att det finns ett behov av ledarskap, men fotbollen lär dig samtidigt också att vara fri. Inom fotbollen finns det inget mer givande än att känna hur en lagkamrat verkligen förstår dig under en match. Du växer mycket som spelare ifall du fungerar ihop med den andra innermittfältaren, eller om du som kantspelare inser att dina chanser att göra en bra match hänger på ditt lag. Om du vet att du inte är fullständigt fri, utan att ditt spel är direkt beroende av dina kamrater,  då ökar dina chanser att spela bra. Ett bra samarbete är det som verkligen kan göra dig fri. Och talar man om livet i allmänhet skulle Spinoza säga att det är det som gör dig lyckligare. Den kollektiva "alla tillsammans"-grejen förvandlar därmed till något annat, och ledarskapet framstår som mer relativt.

Enligt Mikel Alonso är fotbollen av idag en mycket mer maskinell sport än den var då hans egen pappa spelade VM för Spanien 1982 – "99 procent perspiration, 1 procent inspiration" – men likafullt ändå en syssla med stort emotionellt och filosofiskt värde.

– Fotbollen lär dig om viktiga värden som uppoffring och ödmjukhet. När du går av planen går det inte längre att förändra något, och fotbollen är väldigt grym mot de som tror att de är förmer än andra. Den sätter alltid dem på plats. Du gör två eller tre bra matcher, du sväller lite – och då kommer smällen. 

Som ni förstår tänker inte Mikel Alonso riktigt som den genomsnittlige fotbollsspelaren, och kanske är det vad som hindrat honom från att nå den allra högsta toppen. Han har visserligen spelat i både La Liga och Premier League – men han har ju inte vunnit EM och VM som sin lillebror.
– När jag slog igenom i Real Sociedad kombinerade jag det med mina studier och mitt litteraturintresse. Jag hade andra passioner vid sidan av fotbollen, och var inte helt inne i yrket. Ibland hade jag tvivel, och var inte säker på om jag skulle bli lycklig som fotbollsspelare. Många gånger var jag frestad att sluta, men sporten hade samtidigt också saker jag gillade. Men jag var intresserad av saker som jag var utestängd från som spelare, och jag kunde inte göra samma saker som andra ungdomar gjorde. Plötsligt var Real det enda som fanns i mitt liv från morgon till kväll, och det var lite för mycket. Det kändes som att Real var allt som fanns, och så är det givetvis inte. Man måste kunna skilja idrotten från livet – annars äter den upp dig. Såhär i efterhand förstår jag att jag hade en stor chans som jag inte riktigt tog vara på, men på den tiden mådde jag inte riktigt bra. Jag ville läsa, jag ville skriva, jag ville vara mina vänner. Jag ville göra tusen saker, men kunde inte göra någonting.

Om Mikel Alonso ångrar sig, om han önskar att han hade haft samma fotbollsfokus som sin lillebror?

– För mig vore det hemskt att vara berömd på den nivån. De tjänar mycket pengar, men det är vedervärdigt. Min bror vet till exempel att han måste upprätthålla en image vart han än går, han har ett mycket mindre manöverutrymme. Om han ska twittra måste man spela en roll, vara artig, diplomatisk. Man måste ta färre risker, vara mer bunden. Du måste känna till det, och klara av att hantera det. Om Xabi kommer hit till London – en stad där det är väldigt lätt att vara anonym – spelar det ingen roll om han tar på sig en keps. Om han promenerar ner för gatan kommer han ändå att bli igenkänd och då och då kommer någon att vilja ta en bild på honom. "Titta, det är Xabi Alonso". Min bror är väldigt bra på det där – han tar det på ett bra och naturligt sätt – men ibland vill du ändå vara lite mer diskret och göra saker i stillhet med din familj. Anonymitet är ett intressant begrepp, som framförallt skänker dig frihet.

Nå, jag ska nu inte fortsätta i all evighet. Intervjun i den spanska kulturskriften Jot Down är nästan 40 000 tecken lång – tidningsspråk för "väldigt lång" – och spänner väldigt brett. Mikel Alsonso resonerar kring spelare och ledare han mött, taktiska förändringar han gått igenom, film, musik, blommor, choklad – och sportjournalism.
– Jag gillar passionerad journalistik, idrottsromantiker som skriver så att deras hår spricker. Jag menar de som uppmärksammar något bra – ett bra anfall, ett skott, ett ögonblick då det liksom går en elchock mellan två olika spelare – och får det att låta som om du lyssnar på ditt favoritband eller precis är på väg att bli förälskad. De som kan skriva bra, och som förstår att fotboll i slutändan är något som kretsar kring de rena känslorna. De som får dig att vilja gå iväg till arenan eller att spela själv när du läser dem. Det är den journalistiken jag vill se – och inte det här morbida letandet efter kontroverser som inte existerar, journalistiken som inte riktar in sig på skönheten med idrott.

***

Well, I'm not the worlds most passionate guy – men nu när jag ändå har börjat i den här änden vill jag ändå ta tillfället i akt att göra er uppmärksamma på ytterligare en text.

Anrika Darlington FC håller numera till i Conference, den engelska femtedivisionen. I årtionden har klubben blivit ekonomiskt misshandlad av olika finansiella fifflare – och till sist har nu situationen blivit så kritisk att det är frågan om det finns någon väg ur den. Pengarna är borta, och det tycks inte vara några nya slantar på väg in.

På lördag spelar Darlington FC borta mot Barrow. Det finns en högst konkret risk att det blir den sista matchen i klubbens 128-åriga historia.
– Utan ekonomiskt stöd utifrån eller en investering från någon som är villig att köpa klubben har jag olyckligtvis inga andra alternativ än att stänga ner verksamheten väldigt snart, säger den ekonomiske administratör som för stunden agerar tvångsförvaltare.

Och det är ett sätt att sammanfatta situationen, men det finns fler. Det här inlägget publicerades på ett Darlington-forum i förrgår – och blir man inte berörd av det har jag ingen aning om varför man överhuvudtaget bryr sig om fotboll.

Jag vet inte om Mikel Alonso har läst texten. Jag är säker på att han skulle gilla den ifall han gjorde det.

/Erik Niva

Läs på källsidan: blogg.aftonbladet.se